Fylld av känslor

Fy tusan vad mycket känslor jag har just nu, känner att dem hår ihop med varandra, känns som att dem gör uppror i mig. Vill så mycket men känner mig handlingsförlamad! Vill säga så mycket men känner mig samtidigt stum. Känner mig ledsen, men samtidigt glad. Känner frustration samtidigt som jag känner ingenting. Jag känner att allt är jobbigt nu, samtidigt som jag känner att allt borde vara lätt. Känner på ett sätt att jag börjar ge upp, fast jag vill inte det. Jag är en fighter, ingen quiter. Tycker att det är jobbigt att göra saker, samtidigt efter jag väl gjort något kan se tillbaka på det att det var kul.
Ska strax hämta hem barnen, som kommer vara fyllda med energi och vill göra saker, och jag känner mig orkeslös och skulle bara vilja lägga mig i ett bad och bara vara. Känner mig elak, tänker så många tankar, måste vara sjukt jävla svårt att ha mig i folks liv, en jobbig jävel, som bara har en massa funderingar och analyserar allt helatiden.. Omg
Vart fan kommer alla tankar ifrån? Mina tankar att folk nog egentligen inte vill vara vän med mig? Vart kommer dem ifrån? Och att min älskade man, hur orkar han med mig? En brud som är upp och ner i humöret konstant? Ena dagen orkar jag ingenting, och nästa dag då orkar jag allt? Ena dagen är jag sur och nästa då är jag super glad. Ett humör som jag till och med själv kan bli irreterad på, och känna men vad fan nu får du ge dig, hur orkar andra med mig då? Om jag själv knappt klarar av mig själv. Omg
Nej nu ska jag bege mig för att hämta barnen.
Puss hej!

Känner mig frustrerad!! Är så matt på allt! Ja denna blogg blev nog en klagoblogg känner jag! Skriver ju typ bara när jag är nere. Jaja
Får man känna att det är skönt när man får barnvakt? Var sjukt länge sen jag var utan barnen, och just nu känner jag bara frustration! Känner mig arg konstant. En son som inte lyssnar ett dugg på vad man säger, vilket gör mig arg, vi bråkar konstant! Och jag tänker på alla människor som flyr dagligen från elände och krig! Så fruktansvärt, så det går inte att föreställa sig. Jag vill hjälpa alla, men det går inte. Så fruktansvärt hur det är!

Jag känner bara just nu hur jag är påväg i raketfart rakt ner för en ond sprial, jag vill kliva av och åka uppåt! Jag känner hur jag blir mindre social, tappar talförmågan och vet inte vad jag ska säga. Känner att jag bara skulle vilja krypa in i ett mörkt hörn och stanna där. Jag har ingen ork, och har konstant ont i hela kroppen. Känner mig så less, blä det här som kallas livet, det är jävligt svårt! Tycker jag, men egentligen är mitt mående bara en fis i rymden jämfört med hur alla dessa människor som flyr känner. Dem har känslor och mående som kanske aldrig kommer suddas ut. Och så sitter man å klagar över sitt lilla. Fan! Ja livet, vem fan har sagt att det ska vara lätt?